(9.7.1777 - 27.1.1852)

Påhl Henrik Ruotsalainen föddes i Lapinlahti, i Tölvänniemi Tuomaala hus i Maaninga församling. Hans föräldrar, Vilppu och Anna, var "bibel-taitawa"-folk som försörjde sin familj genom att odla kassava. Hennes mor var troligen svensk; hon var dotter till Antti Kiljander, kaplan i Kaavi. Hon hade fallit under sin släkt i händelsecykeln och hade stora förhoppningar på Paavo. Detta orsakade konflikter i familjen.

Paavo var analfabet, men lärde sig läsa vid 6 års ålder. Han hade läst Bibeln tre gånger när han kom till bikten. Senare kom hans bibliotek att omfatta verk av åtminstone Thomas Wilcox, Johan Wegelius d.y., Antti Björkqvist, Anders Nohrborg, Martti Luther, John Bunyan, Eric Pontoppidan, Pietari Topp, Christian Ziguerer, Johann Philipp Fresenius och David Hollaz. Kyrkböckerna avslöjar Paavos intellektuella talang.

När Paavo nådde puberteten hade hans själsliga ångest tagit sig en trogen form. År 1796 drogs han med i den folkliga heresi som hade börjat på Telppäs äng. Varken den eller Juhana Lustig, som blev dess ledare, kunde ge svar på Paavos ångest, som man menade drev honom till vansinne. Han stämplades som byns galning och började få smeknamnet Löyhkä.

År 1799 gjorde Ruotsalainen en lång vandring till Jyväskylä för att besöka smeden Jaakko Högman. Denne arvtagare till en familj av helbrägdagörare från Iijokidalen ryktades vara en kraftfull andlig helbrägdagörare. I smedjan berättade Paavo själv att han hade fått hjälp.

Efter att ha återvänt från smedjan gifte sig Ruotsalainen med Riitta Ollikainen (1777-1833). Familjens liv på Vuorinens gård och senare i Riittas hus i Koskenniemi var ganska hårt. Ruotsalainen kallade dessa år för "petäjävaprikens högskola". Brödet måste bakas av "mjöl" som tillverkades av barken från tallar. De hårda levnadsförhållandena tvingade Ruotsalainen att försöka resa till Polen som nybyggare, men i Viborg vägrade man honom pass.

Under århundradets första decennier uppstod väckelserörelser. Efter att ha återvänt från smedjan fick Ruotsalainen inte genast fotfäste i väckelserörelsen, men så småningom började hans rykte växa. Hans inflytande spred sig först till Savolax och Norra Karelen och så småningom till Österbotten och Helsingforsregionen. Han kallades ibland för "biskopen av två stift".

Svensken hamnade i konflikt på många håll, bland annat med den ortodoxa kyrkans företrädare. År 1822 reste han därför till S:t Petersburg för att träffa biskop Z. Cygnaeus. Året därpå kom biskop Molander från Borgå till Savolax med uppdrag att undersöka vad som egentligen pågick.

Hans son Juhan mördades av sina svenska grannar 1830, troligen på grund av en dold husfejd. Samma år hade Ruotsalainen köpt Aholansaari i Nilsiä, som också kallades Ruotsala och Markkala. Aholansaari blev centrum för väckelsen. Det var där som Ruotsalainens "program" fick sin mogna form. Därifrån inledde han sin långa sociala karriär, som sträckte sig ända till Helsingfors (1838, 1840, 1843). Där lärde han sina vänner och främmande resenärer den "dolda visdom", som han själv kallade sin "elev", som han hade lärt sig under sitt livs umbäranden. Det var också därifrån som de berömda pastoralbreven från "biskoparna i de två stiften" kom. Ett hundratal av dessa brev har bevarats, antingen i original eller som kopior för eftervärlden. Ett av dem, Ett ord till de vakande från en husbondes äktenskap, gavs ut som en liten broschyr i Kuopio 1847, alltså redan under svenskens livstid.

Aholansaari blev på sin tid också ett centrum för själavård. Även läkare från Kuopio skickade patienter till Ruotsalainen, som hade en utmärkt människokännedom. För dem som de inte kunde hjälpa fanns det kanske hopp hos den galne bonden som bodde på ön.

Även de nationella undertecknarna Lönnrot, Runeberg, Snellman och Topelius uppmärksammade svensken och skrev om honom, de två förstnämnda kritiskt, den sistnämnda mer sympatiskt. När Swedenborg träffade Snellman i Idensalmi prästgård sade han till denne tänkare, som var inspirerad av Hegels filosofi: "Ni filosofer arbetar på Roamatus som en gris på en potta.

Det kyrkliga och samhälleliga motståndet ledde till rättegångar 1838-39 i Kalajoki, där Ruotsalainen tillsammans med andra ledare för väckelsen anklagades för att ha brutit mot 1726 års konventsdeklaration. I deklarationen förbjöds privata andaktssällskap att bildas. Ruotsalainens ledarskap för väckelsen togs också upp av prästkonferensen i Åbo 1842.

Inom väckelserörelsen kom Ruotsalainen i konflikt med Henrik Renqvist och Fredrik Gabriel Hedberg. Med de förstnämnda diskuterade han polyteism, med de sistnämnda trons natur. Wilhelmi Niskanen, som ibland omnämndes som Paavos närmaste man, ställdes också åt sidan, möjligen på grund av skvaller.

Till de män som stod svensken närmast hörde sockenprästen i Lappo, Nils Gustaf eller Niiles Kustaa Malmberg (1807-1858), som ansågs vara Finlands mest begåvade predikant, och kaplanen i Pyhäjärvi, Jonas Lagus (1798-1857), som hade en bred utbildning. Mötet mellan dessa män innebar att prästtraditionen på Savolax och i det s.k. Österbotten sammanstrålade. Evenemanget fick genomslag ända till studentkretsarna i Helsingfors.

Svensken dog på Aholansaari på morgonen den 27 januari 1852, när vakan redan var kraftigt utspridd.

Kärnan i den svenska undervisningen var tanken att människan inte är en tagare utan en mottagare i sitt andliga liv. Människan kan bara längta och vänta tills Gud uppenbarar sig för henne. Det svenska tänkandet förenade folkvisdomens läror, kyrkans undervisning och den gamla kristna traditionen till en originell, suggestiv och på många sätt radikal och originell förkunnelse. Den präglas av en strävan efter sanningsenlighet och ärlighet, det är bättre att inte tro än att med våld försöka konstruera en religiös hållning. Svensken uppmanade att gå till Gud "både helig och ohelig". Det viktiga är inte vad människan är, utan vad Gud är. Genom att tänka på detta sätt ansluter sig Ruotsalainen till den månghundraåriga gudscentrerade teologiläran, som i modern tid har överskuggats av människocentrerade modeller för religiositet.

TAHKOMÄEN TID

Efter tre år på Aholansaari fick Ukko-Paavo möjlighet att köpa en del av gården Tahkomäki av Heikki Ruotsalainen. Den nya bostaden låg en kilometer från Syvärs strand, dit Paavo Ruotsalainen och hans familj hade flyttat 1820. Paavo hade tur i markaffärer och hans gårdar gav utmärkt sten för tillverkning av kvarnstenar. Han tillverkade dem för försäljning tillsammans med sin svärson Iivari Pulkkinen. Att tillverka kvarnstenar var en lukrativ verksamhet och under loppet av tio år blev männen så förmögna att de tillsammans kunde köpa Ahola gård på Aholansaari, dit Ruotsalainen och hans dotter och svärson flyttade 1830.  

Tahkomäki-gårdens tomt har varit oskött och nästan bortglömd i årtionden. Sommaren 2018 renoverade Pentikäinens släktförening stigen till Ukko-Paavo-gården och satte upp en minnesplatta över den tid då Paavo Ruotsalainen och hans familj bodde där. Familjen renoverade också en parkeringsplats längs Tahkomäki-vägen. Avståndet från Sääskiniemi pir till Tahkomäki gård är ca 7 km.

Initiativet till att sätta upp minnesplaketten togs av Toivo Pentikäinen. Reino Taskinen, markägare - Petteri Taskinen, förverkligande av minnesplattan - Pekka Savolainen, materialdonation - Sakari Pentikäinen, Rakennus Tahko - Kuopio-Tahko marknadsföring - Tahko byalag - Tahkomäki väglag - Savon Voima - Transport Antti-Jussi Keinänen - Transport Taattola - Jani Pentikäinen T:mi - Aholansaarisäätiö Förutom plaketten omfattade projektet ett parkeringsservitut, röjning av bron och stigarna samt en skylt.